Domen av idag

Det finns människor i vår värld. Vi definierar och vi dömer.
Personligen hatar jag att göra detta, men det är klart att jag, på ett eller annat sätt gör det också, men helst inte i så stor grad. Jag gillar inte att var sur mot folk, men jag gillar att vara öppen, glad och trevlig.

Nu vet jag inte riktigt vad jag gör. Jag väljer inte vem jag gillar. Det bara händer. Förut hade jag mina fötter på jorden och det vet jag inte om jag har längre.
Allt jag vet är att jag blir glad när en viss person hör av sig.

Han är äldre än mig. Mycket äldre. Jag är en sådan som inte bryr sig om ålder och har aldrig egentligen sett det som ett problem. Möjligtvis när jag var yngre, då sa jag “5 år, inte mer” – vilket jag nu kan tycka var ganska småsint av mig.

Tänk dig 18. Och 17 år till. Där har vi ett svar.

Det är så kul dethär med ålder. Jag har inte någon mormor eller morfar kvar, honom hann jag aldrig ens träffa. Min mor fick mig bara någon månad innan hon skulle fylla 40 år. Jag har en barndomsvän vars föräldrar är äldre än vad min mamma är till mig. Sedan finns det de som har vuxna barn som är bara hälften deras ålder när de börjar närma sig 40 år.
Sedan finns det de som har 20 år mellan sig.

Kärleken har inga gränser.
Jag kan varken säga att jag vågar vara kär eller är det.
Men jag blir glad och jag vill inte bara lämna honom hängandes bakom mig.

Något säger mig att jag borde träffa någon i min egen ålder. Men de är inte lika roliga. Blir man någonsin vuxen? Nej. Inte direkt. Men man kan göra val.

Jag borde kanske inte skriva om detta, eftersom det bara gått typ 3 dagar sedan vi först verkligen hälsade på varandra.

Jag vet inte vad jag känner senare. Jag är rädd, det är jag. Rädd för att känna något, det var så längesedan jag kände något och då slog det till direkt och höll inte så länge.

Jag vill inte förstöra hans liv. Det är allt jag vet. Men han har ju gjort sitt val också, ellerhur. Han har valt att tycka om mig.

Första gången jag går nära en person som faktiskt verkar tycka om mig och inte gör det bara för att fylla sitt egna behov. Någonstans kanske jag kände mig lite tvingad i början, men jag lekte ju själv. Det är bra att skriva av sig, det gör väldigt mycket.

Jag är även lite rädd för vad andra ska tycka, men det är inte det som skrämmer mig mest. Verkligen inte.
Utan det är det som jag kan utsätta honom för och mig själv. Att det en dag kanske skulle ta slut just p.g.a. ålder eller något annat. Folk blir ihop, de gör slut. Det är så jag lärt mig.

En gång hade jag drömmar. En gång trodde jag mer än vad jag hade att förvänta mig. Och jag blev verkligen sårad. Jag var bara ett barn då, jämnfört med nu.

Visst, jag kanske inte är så vuxen egentligen. Jag är bara 18. Kan inte ens gå på Systemet.

Men känslor är inget man ska förhindra. Man vet aldrig hur livet kommer se ut.